Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Nittonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
400
Jag lemnar åter priset som jag fått,
Att ges åt deri, som bättre det förtjente.»
Det ädelmodet allas bifall vann.
Dock Gustaf ej sitt öra deråt lånte;
Men förr’n lians majestät det hindra hann,
Till frökensätet Grip ocli Henning gingo,
Och hvar sitt pris af hvar sin fröken fingo.
Det störde för en stund hans höga ro:
Sin makas vackra syster, i den tro,
Att det är hon, som ger åt Birger priset,
Han heldre unnat åt sin systerson.
Emellertid, hvarom han mest var mån,
Att Svante finge högsta nådbeviset,
Brigittas hand: det afgjordt kungen tror,
Okunnig att hon vanns utaf sin bror.
Der hon med Märtha bytt, hans blick ej räckte,
I sidobänken, deras anleten.
Dessutom dem en hatt, och öfver den
En molnlik slöja, mestadels betäckte.
Så spelet slöts till alla parens fröjd: Deråt sig
äfven Brahe ädelt gladde; Fast ensam lottlös han
tillbaka trädde. Men, att hans majestät ej vore nöjd,
När allt blef upptäckt, Birgers oro väckte. Oskyldig
sjelf, dock honom mer förskräckte, An begge
fröknarna, det djerfva spratt, Hvarmed de kungens
plan åsidosatt. Men Svante, som ännu är i deri villa,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
