Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Nittonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
403
Men han står blek, som om en hamn han blifvit,
Dock ej som andra skrämd för bergets rå.
Ett verkligt troll han heldre mött, än så
Sin maka, henne, som lian öfvergifvit.
Han aldrig frågat om hon lefde mer,
Och nn i detta skick han henne ser.
«Stor sak i henne! bragt från sina sinnen, Hon lefver
blott i drömmar och i minnen; Men jag, att utskämd
bli, som hennes man! Dock jag vill blanda bort det,»
tänkte han. «N"å! skynda dig och möt din Necken,
Ömma! Att han ej hit må med en störtflod komina.»
«Hvad sällsamt tal! Du känner väl igen Din Hanna?
Se! jag varit sjuk min vän! Du har mig öfvergått .-
men jag förlåter.»
«Hvad angår mig din galenskap? Gå hän Trollpacka!»
sade han, och sjelf gick dän. Hon stirrade en stund,
men sjöng sc’n åter:
((Svalan far med sommarn bort, Sommarn, ack! den är
så kort.»
Allt detta såg och hörde hennes son, Som stod bland
hopen icke långt ifrån. Af Svante skonad, flydde
han ur striden, Som läsarn mins. lian gömt sig
under tiden I berget, men i dag sig vågat fram.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
