Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Columbus. Första sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSTA SÅNGEN.
i
Åt Vesterns haf, då än, likt evigheten, En okänd rymd,
Perez en afton såg, Ifrån ett kloster, som vid Palos
låg: Mer än de fleste af hans stånd förveten Om jord
och haf och sky, om all den verld, En evig kärlek
skapt så undransvärd. Dit ej hans blick i blåa fjerran
räckte, Hans tanke i en ändlös längd sig sträckte.
«Der hafvet sluts, som omger alla land, Hvad kan jag
tänka mig, som gör dess rand? Och hvad är jordens
grundval i det djupa, Det bottenlösa, tomma, öde
rum? Min tanke hisnar, mina sinnen stupa; Och all min
lärdom häpen står och stum. Men återvänd, då du ej
hamn kan finna, Förflugna själ! Var nöjd att för
din syn Den höga himlen möter hafvets bryn. Gläds åt
det mål, som der du hoppas hinna; Och prisa Gud, som,
allestädes spord, Till stol har skyn, till fotapall
vår jord.»
Härvid en ringning hörs vid klosterporten, Som öppnas
plär för trötta vandringsmän, Ej mindre än för nödens
barn på orten. Så priorn böd, och sjelf en menskovän
Ar den, som öppnar. Nu der be om vatten Och litet
bröd två män, den ena ung,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
