Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Columbus. Femte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
71
Da öfver verldens gamla gräns vi gå,
Det sista berg skall som en fyrbåk stå.
Men, kristne bröder! kan det oss förskräcka,
Att Herrans eldstod lyser upp vår väg?
Tvärtom bör det ju modet hos oss väcka ,
Som fordom hos hans folk! Herr pater! säg,
När Israel, gick genom haf och öken,
Såg det ej Herrans herrlighet, som vi.
Nu se densamma:’ Ja, på Sinai
Steg han ju ned i eld och rök och töcken.
Som här på Pico; och med lagens bud
Förnyadt löftet blef, att om sin Gud
De ville lyda och sig låta föra
Af ledarn, som Han sändt dem, skulle de
Det land, som flöt af mjölk och honung, se,
Och all dess rikdom till sin egen göra.
Ett löftets land vi söka, äfven vi,
Och bära med oss Herrans ord, och bli.
Om vi det akta, märkande tillika
Hur han oss leder, lyckliga och rika.).»
Det visa talet ställde dem tillfreds. Hvar en i
stillhet gick; men stod tillreds Att vid ett ord,
en vink, än fly till tågen Och än till rodret, än
i masten opp, En ekorn lik, på råstång och i topp,
Af stormen slängd och gungad utaf vågen. Men ingen
storm ett segel ref vas bjöd, Och blott vid kölen
våg med fragga sjöd. En lagom vind så jemt och fort
dem förde. Som nu med ångkraft sker; och luften
var, Ju längre fram, ju mera mild och klar.
En dag likväl ett plötsligt dån man hörde. Och
såg emot en lufttrumpet i skyn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
