Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Columbus. Femte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hur mellan isberg, som der sumino ner, Vi bergde oss
ocli fram oss kunde tränga: Ocli sjögräs drefve oss
tillbaka här?»
«Ej sjön bär sådant gräs. Här ligga skär,» Ar
Jagos svar, «som vägen för oss stänga. Herr amiral,
vi segla snart på grund.»
Columbus teg; men lät i samma stund Ifrån sin hand
det slängda lodet falla. Det nådde ingen botten.
«Se, min vän, Och sen J andra, mina vänner, alla:
Vi flyta här på djupa hafvet än. Och dessa växter,
antingen de föddes I hafvet, eller hit från land
förströddes, Ej kunna hindra mer, än fraggan der,
Vår kol, som lik en plog dem sönderskär.»
Så det förhöll sig. Växterna försvunno.
I deras ställe viste natten se’n
Millioner lampor, som på hafvet brunno,
Af vädret rörda, och ett gyllne sken.
Ej blott vid kölen och der rodret vändes,
Men i de spår, som röjde skeppens gång.
Hvad helst der sam, fisk, snäcka eller tång,
Vid hvarje rörelse i låga tändes.
Drog man ur sjön ett ämbar, trodde man
Få upp juveler, men då man dem fånga
Ur vattnet ville, man på fingret fann
Små kräk, som lyste, vexlande så många
Och sköna färger, att de än med hyn
Af sjelfva morgonrodnan syntes skryta,
An rned safiren härma blåa skyn,
Än från smaragd till onyx sig förbyta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
