Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Columbus. Femte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N ti, se’n man höjden utaf polen tagit. Och
amiralen öfvertygad blef, Att hafvets ström
dem ej från kosan dragit, Ty den åt vester,
liksom vinden, dref; Sprang ynglingen och tog en
vattenkanna, Och sade: «Se, när jag den ditåt
för, Går vattnet hitåt. Att sig jorden rör,
X u äfven haf och luft för mig besanna; Ty när hon
hvälfs åt öster, måste de Åt vester strömma,
som vi alla se.»
Den muntra springarn lik, som, spänd för båten,
Längs med kanalen far den jemna stråten,
En ständig östan fyllde seglen så,
Att knappt ett skot blef draget då och då.
Ej minsta tecken än till land de sågo, Då plötsligt
dem betog dess nära syn. På båda sidor, längs
med vattnets bryn, Gränslösa fält af gräs och
blomster lågo. Columbus sjelf, af dessa gröna skär
Förbryllad, tänkte: «Möter det oss här Det sökta
landet, midt på öppna hafvet? Hvad! eller är det
sannt, hvad jag mig mins Hos någon lärd ha läst, att
tecken fins Ån till Atlantis, der det är begrafvet,
Att växter derifrån bege sig opp Och fläta nät,
som hindra skeppens lopp.»
«Vi fastna här, vi måste återvända,»
År folkets skrik, är sjelfva styrmans ord.
«Du var ju med mig i den höga Xord, Der stormen dref
oss, bortom Norges ända, Åt polens grannskap: mins
du icke mer,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
