Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Columbus. Nionde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Ack! de i himlen sig förgått, orli hit Till straff
pä någon tid f or viste blifvit: Men nu förlåtelse
och lof att dit Tillbaka vända denne har dem
gifvit. Dertill han fått den store Andens bud!»
Så tänker han; och messarn i sin skrud, Hvars purpur
baktill af ett guldkors lyser Och framtill Herrans
namn i strålar bär, Ett heligt föremål för honom
är: För hvilket nu han större vördnad hyser An för
Columbus sjelf, som han förut Höll för en halfgud.
Efter aktens slut Han träder fram, på bröstet lägger
handen Och böjer knä och blickar upp till skyn Och
nämner med en suck den store Anden. Det namnet blott,
om ej de gråhårs syn, I hvilka gubben bär ined sig
sin ära, Af patern vördas bort; men med sin skrud
Han klädde af det kall, han fått af Gud, Att nådens
tröst till krossadt hjerta bära!
((Hän hedning! fläcka ej vår helgedom.» Så var häris
svar, ej ined de orden enligt: ((Till frälsning är
jag kommen, ej till dom; Hvad Gud gör rent är ej
för menskor menligt.»
((Ve mig!» så vilden suckade för sig; ((Till hvilken
gudom skall jag vända mig P Vårt folk vill endast
onda Gudar dyrka. Den gode Guden, tänker man, ändå
Är god mot alla. Ack! jag tänker så, Jag ock; men
derför just jag ville yrka, Att han tillbedjas må,
allena han. Nu ser jag dock, hvad jag förut re’n fann,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
