Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Columbus. Nionde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En qvist med gröna löf och friska bär; Och utom
dem,, vid dagens slut, törhända Jag varit tvungen
att tillbaka vända, Ty jag det lofvat åt mitt folk,
om land Ej då sig viste öfver hafvets rand.»
Vid detta svar Christoffer tog i handen Den kära
käppen, och en tår på den Föll från hans öga,
hvarpå han igen Begynte så: «Pris ske den store
Anden, Som af min ofärd ledde sådan följd. På vägen
hit från ön, der j n g är hemma, Koin öfver mig en
stormil, af de slemma, Som gå omkring. Min båt blef
öfverhöljd. Jag sam i land på Cuba i den bugten, Som
ligger främst emot det öppna haf. Men sjön behöll med
qvisten, der jag frukten Till min förfriskning spart,
min gamla staf. Den är mig kär, ty den i många leder
Har gått i arf. Dock hölle ni den värd Att gömmas
som ett minne af er färd, Det vore mig en glädje och
en heder.»
«Behåll den sjelf,» var amiralens svar, «0ch låt
den gå i arf till sena dar. Blott qvisten, torr, ännu
jag vill förvara, Till minne så af dig, du hedersman,
Som af den dagen, då jag målet hann.»
«Den multnar snart;» sä hörs den gamle svara. «Men att
det minnet längre vara rnå, Tag denna h’sk af guld.
Jag har den så Sjelf bildat af en bit, som låg vid
roten Af samma träd, hvaraf jag qvisten tog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
