Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Columbus. Nionde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
145
Hon skulle se sig sjelf: hur kunde väl
Det falla henne in, som aldrig- vände
På sig sin tanke, aldrig hvad hon kände
Och tänkte, såsom önskvärdt, skönt och godt,
Sig egna ville, utan andra blott?
Nu på sin mor, hur hon är öfver jorden
Upplyft och lik en solens dotter vorden,
Hon tänker jemt och tror sig hennes hamn
l spegeln se, och fattar hänryckt denna.
För att den hulda trycka i sin famn.
Bestört, att endast härda skifvan känna,
Hon ser dock dit igen, förtjust allt mer,
Då bilden lika tjust på henne ser.
«Ack! hörde jag ej nyss min morfar säga,
Att fast hon af vår famn ej fins igen,
Dock i vårt hjerta hon oss nalkas än.
Nu mina ögon ock den glädjen äga,
Att hennes vålnad skåda, sådan den
Deruppe blifvit, ung och skön igen.»
Sitt hjertas tack hon för Columbus gjuter. Och af
den underbara gåfvari sluter, Med hvilken makt han
kom från himlen ner, Då han de dödas åsyn återger.
Härvid, som åskan ned vid henne sloge,
Hon faller och förbleknar, som hon doge.
Bestänkt rned vatten, vaknar hon igen,
Men kring sig blickar med bestörtning än.
Ej lugnad förr, än henne till kanonen,
Som gaf den blixt, hon sett, det dån, hon hört,
Columbus sjelf rnot hennes vilja fört;
Och med den vänligt öfverlägsna tonen,
Som honom egen är, till visshet bragt,
Att den, som allt ombord, är i hans makt.
Franzéns Dikter. V.
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
