Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Columbus. Nionde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
An mer förvånad, när ombord hon stiger
Ocli der så inånga nya under ser.
Nu med ett utrop hon tillkännager
Hur hon det fattar; riu betänksam tiger.
Af allt en luta henne mest betar,
Då till Columbi sång hon hör dess svar.
«Har den en själ?» Så hennes öga frågar, I det
hon den i handen taga vågar Och lägga vid sin bann:
hvarvid hon ser, Som låge der ett barn, med ömhet
ner. Med rädda fingrar här och der hon knäpper, I det
hon sjunger; men på stund den släpper. Då hon blott
missljud hör, hon häpen tror, Att hon förtörnat anden,
som der bor.
Men nu förvåningen frän hennes öra,
I hennes öga, större, flyttat har.
Var det en ande, som hon nyss fick höra;
Hon nu får se en annan uppenbar.
Bland skänker, som Columbus henne ämnar,
En spegel är. För hennes ögon den
Han ställer först, och se’n i händren lemnar.
Om någon gång hon skulle varsnat än,
Då hon från klippan ned i vattnet blickat,
En smärt gestalt, ett lockigt hår, en blick
Ur mörka ögon, lika mild, som qvick,
Och märkt, att när hon nickat, den ock nickat,
När hon längs stranden gått, den äfven gått:
Så var det dock en bruten skugga blott,
Som upp- och nedvänd knappt i hennes minne
Ett intryck lemnat. Vida från den skild
Ar spegelns lifliga och sköna bild.
Att i den himmelskt blickande derinne,
Som rör så saligt hela hennes själ,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
