Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Columbus. Nionde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147
Liksom en jagthund vädrar upp af hiuden Och haren,
fjerran re’u, de gömda spår: Så han på sjön, med
ett i inånga år Upp öfva d t väderkorn, förutser
vinden. Nu på en moln fi ii ek, som vid himlens
bryn I öster visar sig, han blicken fäster, Och
ser en dylik midt emot i vester. De skönjas
knappt utaf de andras syn. Det moln, som stiger
på hans egen panna, Är för dem mer bemärkligt.
Derom spord, Han svarar amiraln med dessa ord:
«Jag rår er, att ännu ett dygn här stanna; Och måtte
edra skepp i hamn stå ut Hvad himlen bådar, innan
nattens slut.»
Vid midnattsstunden re’n från begge hållen, Der molnen
syntes, hördes en musik, Likt ett med vädrens tjut
förenadt skrik, Till sjös och lands, af vilddjuren
och trollen. Med östan sprang på en gång vestan
opp; Och begge drefvo upp af nio]n en tropp, Som mot
hvarandra i det blåa ila Med oupphörlig blixtring,
högt i skyn, Tills de ihop sig slå och sänkta
hvila, Med dubbel midnatt, nära jordens bryn. Nu
samma vind i hvirflar far och rycker Ej endast träd
af jättehöj d omkull, Men ned för berget en hel
skog, med mull Och sten och ras, som elfvens bana
Ivcker. Sitt hus i luften flyga, som en spån,
Ser vilden, och att sjelf dit upp ej föras,
I hålan kryper in, der genljud höras Af skogens
brakning och af hafvets dån. An upp än ned de
tvenne skeppen slängdes,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
