Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Columbus. Elfte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med hjertlig vänlighet hon sedan bjöd Åt sina gäster
stekt kanin och bröd.
De pekte pä det gnid. som henne prydde, Och
sporde om Cipao, mod en bliek Ät bergen framåt.
Svaret var en nick, Hvarefter liennes man med bäfvan
tydde, Att en, som namn af Caonabo bar, Det Gyllne
Husets stolta herre var.
(filans blotta röst,» far vilden fort, ^förskräcker:
Och ve den man, hans stora näiVc räcker!
Oöfvervinlig i all strid, han plär
Blott med ett slag ett dussin lif förkorta,
Och hela klippor i sin famn han bär,
Till växten stor, som Hoboträt derborta.»
«Xå väl! så fins här dock till slut en man: Blott
fega veklingar förut jag fann,» Ojeda tänker.
Att få slåss omsider I hoppet tjust, han re’n i
tanken strider.
Se, ropte Sebo, blickande åt skyn,
Och dit sig vände ock de andras syn.
En glada i sin klo en Hundra förde,
Som hon ur sjön tog upp med segerskri.
En örn, som högt på molnen flög, det hörde
Och slog, som blixten ned, att herre bli
Blott med ett näbblmgg, med en blick allenast,
Af hvad hon sig förvärft, med trägen ilit
Att speja sjön och mod att våga dit.
Vid örnens syn hon fällde rofvet genast,
Som af den andra grep* med väldig lust.
«Jag räds, att främlingen, som på er kust Infunnit
sig, med er likså skall göra.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
