Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Columbus. Tolfte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189
Ånyo bänder och med skott förser.
Förut dernere smäller det och lågar.
Och samma stund deruppe faller ner
En mängd, dels döende, dels redan döda,
Dels träffade i lif och 1cm, som blöda,
Dels blott af smällen skrämda. En likväl,
Fast sårad, står ej blott med stadig häl,
Men rusar ned att med sin klubba krossa
Alonzos hufvud; dock sin bössa lossa
Alonzo hann förut, och maktlös föll,
Med klubban, ock den hand, som henne höll.
De andra flytt, och nu de spanske klänga
På branta klippan med triumf sig opp.
Men öfver den de se en annan hänga,
Au mera brant, och der en större tropp,
Som nya pilskott på dem regna låter.
En salfva plötsligt skingrar äfven den;
Men då de stå på vunna fästet åter,
Ett tredje möter, att bestormas än.
Af tolf spanjorer äro tvenne döda
Och tre förmå ej att sig sjelfva stöda.
Alonzo derför nu med glädje ser,
Att ner från berget hängs ett hvitt baner,
Som bjuder fred. Han sjelf ined dylikt svarar.
Och freden samma stund sig sjelf förklarar:
Då först de röda och de hvita se’n
Nedlägga vapen, och den vilda hunden
i kedja fästes. Högst på berget re’n
Alonzo stod och såg en regelbunden,
Af nätta, snygga hus i rad vid rad,
Med torg emellan dem, inrättad stad.
Ifrån de andra husen ett sig skilde,
Ej blott i storhet, men i prydlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
