Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anakaona
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204
Dock hennes hjerta så den stunden rörde,
Att hon det ville bli. Derför jemväl
Hon gick hvar dag och väntade pä stranden
Columbi ankomst. Och dä hennes själ
Tillhörde re’n förut den store Anden,
Det godas Herre, hvilken var också
De kristnas Gudom: hur förskräckligt då,
Att med en man hon skulle sig förena,
Som tillbad mörkrets onda makt allena.
Ny fasa nu för honom henne ger
De begges möte; och hon skyndar ner,
Att dem ej se och undan dem försvinna.
Dock dröjer hon dernere an, dit ön
Sin helga vällukt sprider öfver sjön:
Då henne stegen af en främling hinna,
Som, med förvånad blick vid hennes syn,
Så talar för sig sjelf vid klippans bryn.
«Der borta sägs de vildas eden vara,
Som blott ett sund behöfva öfveriara,
Ej såsom vi, på eggen af en glaf,
Ett afgrunds svalg, ett eld- och svafvel-baf.
Hvad ser jag, som ibland de öfverkonma
Jag redan vore? Denna hulda mö
Är ju af dem, som kring de sälla strö
De nöjets blommor, som ej nå’nsin domna ?»
Så frågar han sig tyst och rörs allt mer, Då han
ett uttryck hos den unga ser, Som det naiva af en
skön vildinna Eörenar med det högre, ädlare behag,
Som hos en bildad, själfull, upphöjd qvinna Höjs
re’n i ställning, gång och anletsdrag.
«En hvit! och en, som ej med Pinzon följde! Ack! är
Columbus kommen? svara mit»’!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
