Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Catalina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
219
Ej tala ut sitt äfventyr han hunnit, Då, mellan
vågorna på sjön, blef funnet Ett lockigt hufvud med en
fjäderkrans, Och ett par ögon af en sällsynt glans.
«En hafsfru åter? En siren? Men denna Är mera
lik en menska, än det troll, Som vi på vesterhafvet
lärde känna. Än vackrare hon blir på närmre håll.»
Lik Venus sjelf, då hafvet henne födde, En stolt
gestalt ur vattnet sprang om bord Och med en blick,
der ändlös kärlek glödde, Sig utgöt för Diaz i dessa
ord:
«Du ärnar trolöst öfverge din maka;
Men jag dig följer öfver haf och sky,
I storm och thordön, hvart du än må fly. -
Dock res ej bort. O! korn med mig tillbaka;
Du har ju sagt mig sjelf, att i ditt land,
Fast det i himlen är, ej fins en strand
Så angenäm som vår, och ej en qvinna
Så skön som jag. O! följ då med din brud
Och som min man, min konung, och min gud,
Du skall dig sjelf, du gode, lycklig finna,
Då jemte mig mitt folk du lyckligt gör.
Det till en himmelsk varelse ju hor,
Att med sin glädje stoftets barn begåfva.
Se, solen ej blott ljus och lif och fröjd
På jorden gjuter, men ifrån sin höjd
Sjelf stiger ner, att i dess sköte sofva.
Du rörs, min vän. Jag har dig åter. Se,
Min krona och mitt land jag dig vill ge.»
Nu tog hon af sig och, förtjust, om pannan På
honom knöt den fjäderkrans, hon bar;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
