- Project Runeberg -  Frans Michaël Franzéns samlade dikter / Femte bandet /
277

(1867-1869) Author: Frans Michael Franzén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Adolf i Tyskland. I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

277

Derför nalkas han trygg. Nå väl! ej endast
i trygghet F are han fram. Han tage ock, han,
oväpnad, allena, Slottet af mig. Ej kan det
försvaras; dock icke för Dodo Veke jag utan strid,
ej för konungen sjelf, om han komme, Fordrande,
hit med makt. Men nu skall han se, att Pe-

ralta Känner, hvad ädelt är, och förstår, hvad en
riddare egnar.»

Sade, och satte sig stolt till häst, i ridderlig
rustning, Prydd med en fjädrad hjelm och en sköld,
som glänste mot

solen.

Så, af en väpnare följd, med stadens nycklar i
handen, Nådde han konungens spår, och sade
för sig vid hans

åsyn:

Bilors ej hela min själ, som skulle jag nalkas
ett helgon? Kättare är han likväl och fördömd.
Förlåte mig påfven! Endast hjelten jag ser. Ja,
midt i det mörker, som evigt Hotar hans blinda
förvillade själ, förbarme sig himlen! Skiner han
klar som en stjerna för mig, och djupt för den

store Böjde jag mig, om än bland afgrundsandar han
syntes.»

Gustaf förundrad att se hans gestalt, än mera
att höra Det högtidliga tal, hvarmed han nycklarna
frambar, Smålog vänligt med tack och böd dem sändas
till Dodo.

Innan han nådde Deniiri, var en djup förskräckelse
gjuten Öfver all dess ängd af ett sällsamt tecken
på himlen.

Aftonen, liflig och skön, var undanviken för nattens
Tystande vink, och hon, den himmelska amman
på jorden. Öfver dess tröttnade bajn utbredde sin
söfvande slöja. Ingen ro likväl de nngo på stranden
af Peene, Suckande natten ut, i hemsk åskådning
af fästet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:25:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fmfdikt/5/0279.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free