- Project Runeberg -  Frans Michaël Franzéns samlade dikter / Femte bandet /
318

(1867-1869) Author: Frans Michael Franzén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Adolf i Tyskland. II. Den blinde vid bommen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

318

Viljen I höra ett prof deraf, en syn af den
blinde? Nyss i en himmelsk stad jag skulle er föra
på jorden; Nu besvärar jag er, förlåten mig, högre
än molnen, Anda till ethern, att der, se’n stoftets
blommor förvissnat, Finna igen, om ej dem sjelfva,
åtminstone doften.

Bortom den höjd, der stormarne gå, och
de hämnande

åskor.

Öfver den klara Saphir, som af jordiska ångor ej
fläckas, Forskande vise bemärkt ett ljus,* som icke
af solen, Icke af månen mer än af stjernorna leder
sitt ursprung. Innan morgonen gryr, det flämtar
vid brynet af himmeln; Sedan aftonen släckt sin glöd,
det strålar ånyo, Mildt och glödande skönt, ej likt
de förskräckande norrsken. Trösta dig du, som lider:
du ser i det rörande skenet Skymta ett nytt paradis.
Då det första begrets af de fallna, Skaptes det.
Dock det behöfde ej skapas. Det skilde sig

endast

Löst ur det jordiska stoft, då förbannelsen
drabbade jorden. Så i döden utur den kropp, som
grafven behåller, Skiljes en inre gestalt af ether,
som följer med själen. Sedan löftet om nåd upplyftat
ur stoftet de arma Angrandes hopp, det gick förut
att dem vänta i höjden. Såsom ur vattnet, hvaraf
i begynnelsen jorden betäcktes, Land uppreste sig,
Ö vid ö, och började grönska; Så ur det luftiga haf
uppflöt det räddade Eden, Dock från jorden ej skildt.
Som en gloria följer det henne. O! hur lyckligt, att
ej alldeles hon miste sin första, Härliga blomma,
att än så nära till henne en tillflykt Fins för det
vingade hopp, som lyfter den tröttnande dygden.

Der af friden du möts, du trogne, som kämpat och
vunnit! Hvila dig der, till dess du far på det eviga
hafvet. Så en llabbin i en lund vid Cilia rastar från
Donaus * Zodiacal-ljuset.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:25:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fmfdikt/5/0320.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free