Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Adolf i Tyskland. VI. Magdeburgs belägring 1631
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fötternas tripp och färgernas spel på den nickande
halsen, Hjertligt fägnade dem, der hon gick längs
kanten af gallret. Skrämd, då de kommo och ropte af
fröjd, hon flydde ät
höjden. Glänsande skönt bland kulornas regn
på den himmelska
vägen,
Hon betraktades än af de små, som velat med henne
Flyga dit upp, då modren dem såg och sprang till
altanen, Blek, som en bild. Som Niobes
bild, hon stod der och
sträckte
Öfver dem båda sin famn emot den kommande döden,
Utan sans att %, om än det hinna hon kunnat. Der hon
den väntade, kom dock ej döden. Nära till henne
Surrade kulan förbi, men öfver huset sin båge Böjde
en bomb, föll ner på gallret och brast;
och det
syntes Endast en blodig fläck af altanen och modren
och barnen.
Wolfram emellertid i rådsaln satt med en hemlig
Oro, snart dock blandad med harm, som
förströdde hans
aning.
Honom, förut erirådande, nu förtröt att sig bortskymd
Finna af Christians stol i rådet, och äfven i staden
Under det svenska befäl nedsatt till ett lydande
redskap. Ej tillstädes var hertigen: fritt utgöt
sig hans hjerta. (^Främlingar trängt sig hit och
behandla oss alla som slafvar. Ingen lag mer gäller,
blott krigets rätt, som är endast Maktens bud.
Försvara oss lofva de. Snart skall det
spörjas,
Hur det försvaret sker. Förstörd re’n, innan hon
vinnes, Staden till slut eröfrarens hämd skall röna
med fasa3 Plånad af jorden ut. Förbarmande känner
ej Tilly. Enda försvaret är, att i tid hon ger sig,
med vilkor, Som betrygga dess rätt i riket, dess tro
och dess lagar.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
