Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Adolf i Tyskland. VI. Magdeburgs belägring 1631
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Löpande än pä taltet, med lärt a i’ den vingade
pilen,
Au bland buskar sig1 gömmande ner, med darrande
lemmar;
Sä kring staden spridde sig nu de plundrande
skaror.
Allt dess eget folk frän torg oeh gator försvunnit.
Äfven ur fönstren sig drog hvart ansigte undan de
ögon,
Som dit blängde med mord- och roflust. Portar och
dörrar
Stängdes förgäfves: in der rusade rytande vilddjur.
lle’n dä de kommo, af sablarne blod pä trösklarna
stänktes;
Efter dem strömmade blod pä trapporna. Funno de
intet
Öfrigt i huset mer att plundra, att mörda, att
skända,
Tände de eld derpå och gingo att sköfhi ett annat.
Wolframs hus var det första. För sent
den skyddande
vakten
Kom, och förtviflad att se sitt brotts oväntade
utgång, Brast han i bannor ut och, sjelf nedhuggen
pä gatan, Lag han, af dem, ät hvilka han salt sig,
trampad i stoftet.
Icke de brottsliga blott den ofärd drabbar, med
hvilken Länder och städer och folk hemsökas af
himlens i tiden Varnande slag, en kommande dorn s
beredande förbud. Vittne till Wolframs fall, och sjelf
förföljd af hans bödlar, Led hans dotter än mer.
Hon ensam, jemte den lilla, Som, dä de andra sin mor
frän altanen följde ät himlen, Oskadd lag i sin vagga,
ännu af huset var öfrig. Femtonårig och lik den
heliga jungfrun i himmelsk Fägring och oskuld, bar hon
den späda pä armen och flydde. Gud och hans heliga
hus åtminstone måste de akta, Tänkte hon, ilade dit
och lyfte, vid altaret knäböjd, Barnet pä händerna
upp. som ett offer, ät himmelen ämnadt. Dä i den
främst förföljandes ögon lyste det guldkors. Som
pä sitt bröst hon bar, till minne af löftet ät
Herren, Nyss vid det altar besegladt, dit nu
till honom hon tlydde Plundrarens hand hon kände
sig när, och tryckte till barmen. Stark af förtviflan,
den lilla sä fast. att hans finger förgäfves
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
