Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Adolf i Tyskland. VI. Magdeburgs belägring 1631
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Genom en ödmjuk prest, om nåd. Han sjelf är för
öfrigt "Fridens bnd från den makt, hvars nåd vi alle
behöfva.»
«Ej för mig bönfalle hon; nej. för den heliga
jungfrun, Hvilken, ehur’ hon bär hennes namn, hon
förnekade trolös, Göre hon bikt och bot och hölje
med aska sitt hufvud. Se, min vän, soldaten är
värd en lön för sin möda: Plundre han än en stund.
Se’n vill jag besinna, hur mycket Jag må spara till
slut;» så fältherrn svarade omildt.
Braun, som på knä sig lagt, med nedböjdt
hufvud och
händren Stödda mot marken af vanmakt, nu
vid det svaret, som
kränkte
Både hans Lutherska tro och mennisko älskande hjerta,
Dignade sanslös ner. Lifskrafterna brusto, när
hoppet Ej mer styrkte hans nit. Ännu hans ögon
sig öppna, Blicka åt himmelen, strålande än, och
bedjande slockna.
Upp till de andra i skyn hans ande var lyft, då de
alla Häpnade öfver en engel, som, lik de på yttersta
dagen Kommande, stod på ettsvart, af purpur skiftande
stormmoln, Blåsande ur en basun. Straxt liven öfver
staden ett Herrans Väder, och bragte i nytt raseri
de härjande lågor. Nu ej gnistor blott, men bränder
flögo i luften, Och antände de längst aflägsna af
tornen och taken.
«Hvi med den grymme, som böd den olyckliga stadens
förstöring,
Den Barmhertige sjelf sig förente och sände sin
engel,
Att, med hvad värst bland menniskor finns, samverka
till
ofärd?»
Frågade Braun och de öfrige, blott med en blick
af förvåning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
