Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lidona eller tidens flärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men när bon öppnar dörrn. att in till henne
stiga,
Han sjelf (hvad vågar ej en Gud?) sig smyger
dit;
Och förr’n hon det förtryta hinner,
Han med sin bugning blott af henne tillgift
vinner,
Ån mera med sitt tal om hela stadens hopp
Att i de skönas krets, så tom, som hon försvunnit,
Se henne, som dess sol, å nyo träda opp,
Se’n nu omsider har förrunnit
Det långa grymma sorgeår.
Vid detta sista ord, som rörde hennes sär,
Ett moln steg upp på hennes panna.
Dock kunde hon ej få den ström af ord att
stanna.
Hvarmed han pittoreskt beskref,
Hur denna bal den präktigaste blef
Som Stockholm nå’nsiu sett, och pryddes med kostymer
Från drottning Kerstins tid, af lika smak s örn
glans.
Han visste, hvar en hatt med stora svarta plymer.
Lik den hon bar, till salu fans.
Hur skulle den ej kläda henne,
Hvars skönhet öfvergick Christinas tusenfallt!
«I morgon sker, så snart ni det befallt,
Uppvaktningen utaf de tvenne.»
Han gick, ej väntande pä svar,
Som nej från hennes läppar blifvit.
Om ock i hjertat ja var skrifvet.
Eörsvunne]i som lakej, han stod som ande qvar.
Och såg de blickar som hon sände
A nyo genom jalousin
Ät skalden, som ännu, att döma af hans min,
Gaf akt på hennes spel och det i hjertat kände,
Fast det ej mer i örat kom.
Nu med figur och röst af hen nes främsta tärna,
Han hviskade de ord, vi redan hört: att gerna
Franzéns Dikter. V]
;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
