Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lidona eller tidens flärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
Hans stolta hufvud bär, pä ljusa lockar rikt. Apollos
eget hufvud likt!
Han, som ej sjelf af sin förklaring visste,
Men henne nu på nytt i fönstret varse blef,
Så när all sans af glädje miste,
Och redan med en vers i tankarna beskref
Den himmel som han såg i hennes ögon stråla,
Som Herschel ej kan se och Klo p st o ek ej kan måla.
Ett evigt själarnas förbund
Blott genom ögonen emellan dem blef slutet,
Om ej olyckligtvis hon sett i samma stund
Det rosenröda band, hvarmed hans kras var knutet
Så utan smak, så utan vett,
Som skulle han, hvad ock var verkligt,
Och i hans hela väsen märkligt,
Blott ur sin vindsglugg verlden sett.
Nu märkte hon också en krusning
I hans manchettcrs fåll, som ingen brukte mer;
Och just hans gloria gör, att hon hans brister ser.
Hon måste le .- och platt försvinner hennes tjusning.
Månn’ Fido det förstod? ack nej:
Han i sin enfald tänkte ej,
Att i det leendet var annat.
An godhet och behag. Hon var också för god,
Att ej ännu, se’n hennes löje stannat,
Upplifva med en blick hans mod,
.Förr än hon drog igen sitt fönster, och åt månen.
Som den med honom mest, deruppe, qvällen ut,
Höll sällskap, honom Öfvcrlät till slut.
Nu torden äfven I, som länen
Ett tåligt öra åt min sång,
Med gäspning bjuda mig farväl för denna irång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
