Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De begge Corneliorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
171
DE BEGGE CORNELIORNA.
\Jornelia i Rom, den store Scipios dotter,
Försmådde den af lyckans lotter
Mest bländande, en thron, och fann sig mera stor
Och mera säll som romersk fru och mor.
En dag fick hon besök af en, som så ej tänkte.
Stolt af den skrud, hvari hon blänkte,
Hon väntade att strax få höra öfver den
Ett högt beundransrop; men hennes ädla vän
Blott frågar, som en landtlig qvinna,
Hur det står hemma till med hennes barn och man;
Och tycks, liksom en karl, i en så ny och grann
Och dyrbar drägt blott den, som bär den, finna.
Förgäfves hennes gäst än klagar sig för varm,
Och kastar af sin fina slöja
Från hårets diadem och gördeln vid sin barm;
Äri svänger om sin nakna arm,
Att mantelns valda veck och skuldrans spänne röja.
Förgäfves hennes tal vid gull och perlor rör,
Och än om silkets dyrhet spor,
Än till Korinthisk smak från Tyrisk purpur springer,
I det hon hvälfver på sitt finger
En gem af utsökt konst, der Juno bortvänd står
Och Pallas bröstar sig, då Venus äpplet får.
Den andra intet ser och ingen ting begriper,
Till slut hon till en utväg griper,
Som, icke mycket fin, är desto genare.
«Hör!» säger hon, re*n färdig till att fara:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
