Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Axplockerskan. (Efter Thomson)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
177
! hennes ögon, som beständigt ner I blomstren
sköto sina väta strålar; Oeh när lion hörde den
bedröfliga Berättelsen af hennes mor, om hvad En
trolös lycka henne lofvat fordom, Så sken dess
öga genom tårar, likt Den dufna aftonstjernan.
Medfödt satt Ett täckt behag i hennes fina lemmar,
Och hennes sköna växt i simpel drägt Fördunklade all
prakt: ty täckhet ej Begär en lånad hjelp af fåfäng
prydnad, Men är mest prydd, då hon är obeprydd. Hon
tänkte ej på skönhet och hon var Skönheten sjelf,
i mörka skogen stängd.
Liksom i Apenninens dal en myrten Uppväxer,
fjerran gömd för inenskors ögon, Och andas ut sin
vällukt öfver öknen, Så blomstrade Lavinia, sedd
af ingen, Till dess vid nödens sista envåldsbud,
Med tålamodets leende, hon gick Att plocka ax
uppå Palernons åker. Landsbygdens ära, rik och
ädelmodig Palemon var. Han njöt i all sin sötma
Landtlefvernets oskyldiga behag: Så, som Arkadiens
sånger tala om, Att lifvet njöts i fordna bättre
dar, Då man ej bands af ett tyranniskt bruk, Då
det var mod att följa fritt naturen. Nu gick han
och förnöjde sina ögon Med höstens scener, bland
sitt skördefolk; Då i sin ringhet skön, Lavinia
drog Hans blick åt sig. Okunnig om sin makt,
Hon vände sig med menlös rodnad bort. Han hennes
fägring såg: men såg ej hälften Franzéns Dikter.
VI. 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
