Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Emili eller en afton i Lappland. Första stunden. På berget och i dalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
201
Hvad rödt der skiner fram? Är det din kyrka?
Nej, Hon här på höjden står. Ack! prestgåln! är
det ej? Jag ser en skorsten re’n, jag ser en rad af
fönster, Och löfträn framför dem med stam och ansad
topp! Är jag i Lappland än? O trefallt fyllda
hopp!
CARL. En boning, som din fars betjening höll för
ringa!
EMILI.
Min sköna snälla ren! se hur han anden drar,
Den arme! - Som en pust han rör sin ludna bringa.
Han flög ock framom din, i snabbhet underbar,
Lik seglet öfver sjön, utaf en stormil jagadt.
Så nådde vi i kapp, som i en riddarlek,
För natten, detta berg, som, utmed himlen dagadt,
Först syntes oss så när och se’n så fjerran vek.
Kom! medan här en stund de goda djuren rasta, Låt
oss till branten gå och klättra ner förut. Se, månen
röd går opp, att på vår resas slut (Vår lefnads likne
det!) en himmelsk stråle kasta.
CARL.
Du sjelf en himmelsk glans åt allt omkring dig ger
Ifrån din sköna själ. Så engeln, skickad ner,
t verldens gyllne dar, att vandrarn beledsaga,
Upplyste med sitt sken hans väg i öknens natt. Dock,
vid de mödors tyngd, du bär så lätt och gladt, Ditt
sjelfva ädelmod jag känner mig anklaga.
EMILI.
Nu är jag nere re’ri - och nu först hisnar jag Att se,
hur jag korn ner. Så under ödets slag Vi känne till
dem knappt, då vi dem hurtigt möte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
