Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Emili eller en afton i Lappland. Andra stunden. I hyddan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
Tro ej att3 dåiiigt stolt, jag vill, för sällsamt
rön, Naturen bjuda trots och vanan och mitt kön. Om
ödet kastat oss från fjellen än i hafvet, På jordens
sista skär, bland vrak af is begrafvet, Der åbon –
(ack! hvart ses ej menskan tränga sig?) Mot björnen,
och än mer mot hungern, jemt för krig, Och känner
evig köld hvar lifvets fläkt förstela: Då skulle du
mig sett olycklig - ock med dig. Ja, äfven här: om
dömd att all den råhet dela, Med hvilken, född till
den, Nomaden nöjer sig, Jag ej så lyckligt nått min
önskans jemna fyllning, Att lefva lika skild från
damm som från förgyllning.
Vet du, den talisman, som vis och lycklig gör
Den honom fånga vet, och fångad ej förlora:
Den sällsynthet, hvars namn man ständigt prisas hör,
Men som ej köps för guld af rika eller stora,
Den ha vi funnit här: det Lagom menar jag,
Som fyller opp hvar stund ined ett så jemnt behag.
Men detta lagom blir så snart ett enahanda, Likt
snön omkring oss här. Det ljufva är väl godt,
Dock väljer man till slut det sorn har salt och anda,
Det bittra till och med, framför det ljufva blott.
Din känsla, det är sant, så mången skönhet njuter,
Som mängdens sinnen flyr. Förundrad har jag rönt
I spegeln af din själ det fula sjelft bli skönt, Likt
klippans bild i sjön, dit månens guld sig gjuter.
Men lång, min Emili, är hvardagslefnaden, Och känslan
har blott få och flyktiga minuter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
