Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Emili eller en afton i Lappland. Fjerde stunden. Vid spiseln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246
Ja, när Astrea for från ett förderfvadt slägte,
Hon såg sig om ännu från bergen - och på dem
Lät helsa, frihet, fred och kärlek till sitt hem
Och all den lust bli qvar, som blott naturen
väckte.
Dock öfver allt, min vän, en guldtid, lifvets vår,
Ar af hvar dödlig egd i menlöshetens år.
Men att han plötsligt flyr, hvem väller? Den som
klagar.
O huru lätt ännu, blott fåfängan ej rår,
Vi kunna skapa oss de samma gyllne dagar,
Och samma gudaspår i våra hyddor se.
De varelser från skyn, som gästade på bygden,
I dalens lägsta tjell: säg, hvilka voro de?
Blott samma Fröjd och Hopp som ännu bo hos
Dygden. Visst suckar mången from i kojan, tryckt af
nöd, Och blöter med sin gråt ett knappt och bittert
bröd. Dock är ej sällheten så glessådd uppå jorden,
Som klagan, evigt förd från södern och till norden,
Vill nödga oss att tro. Hvem klagar gällast?
Den, Som se’n han njutit allt, har intet hopp igen.
Bland smärtor och begär, dem, att på jorden tömmas,
Pandora i sin ask ifrån Olympen bar,
Lät Zeus (i Ödets trots de dödeligas far)
På bottnen oförmärkt det sälla Hoppet gömmas.
Du tydde ju för mig den sköna dikten så?
För denna enda skänk de andra glömmas må!
CARL.
Ja hoppet, hoppet blott blef qvar i Jernets tider,
Och all dess tröst behöfs, tro mig, min Emili, Ej
blott för ödmjuk dygd, men spotsk filosofi. Förlorom
ej dess mål, om det än svek omsider. Vår flykt skall
ta sitt slut, ett bättre hus sin dörr Upplåta skall
för oss, i grafven, om ej förr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
