Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Företal (1836)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då detta skådespel är grundadt på en för sann uppgifven anekdot
om Gustaf den tredje, har jag ej kunnat undvika att låta honom
sjelf jemte Schröderheim uppträda. Men för att afböja all
misstydning, bör jag anmärka, att Berlocks roll är helt och hållet diktad,
äfvensom de öfrigas, hvilka ej äro nämnde såsom verkliga personer.
Enligt den ordning, som vanligen följes på theatern, skulle det
sorgliga stycket bort föregå det glada. Men i det verkliga lifvet
förhåller det sig så, att glädjen ej sällan slutas med sorg. Och sörja är
bättre än le, säger en vis man[1]; «ty genom sorg varder hjertat
förbättradt.»
Detta ord har en märkvärdig likhet med det af Aristoteles
uppgifna ändamålet för tragedien, att genom den fruktan och det
medlidande, hon åstadkommer, rena dessa känslor. Men hvad är det som kan
rena dem, eller själen öfverhufvud? Endast den tro, hvarom Aristoteles
icke kunde göra sig någon föreställning, den christna tron på försoning
för den rätt ångerfulle.
Hvad denna anmärkning kan gälla i afseende på den stridiga frågan
om den tragiska principen, lemnar jag derhän. Icke heller behöfver
jag den till försvar för det bruk, jag gjort af det christna
trosbegreppet. Detta låg i mitt ämne, som utvecklat sig sjelf, utan hänseende
till någon konsttheori eller något särskildt mönster.
På ett ställe likväl, i andra aktens andra scen, förekommer en
imitation af Shakspeare, hvartill jag blifvit, såsom jag tror – ty det
är så längesedan, att jag ej mer kan minnas det – omedvetande bragt af
det outplånliga intryck, som Mistriss Siddons’s spel såsom Lady Macbeth,
gående i sömn, hade gjort på mig, då jag 1796 var i London. Annars
borde jag väl, ehuru en yngling vågar allting, icke kunnat vara så
dåraktig, att vilja härma en skald, om hvilken jag då redan hade läst
det yttrande af Lessing: att det vore lättare att taga från Herkules hans
klubba, än att från honom låna en enda rad. Hvad föröfrigt stilen
angår, så har jag ansett för säkrast att följa Horatii regel:
Et tragicus plerumque dolet sermone pedestri.
Telephus et Peleus, quum pauper et exul uterque,
Projicit ampullas et sesquipedalia verba,
Si curat cor spectantis tetigisse querela.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
