- Project Runeberg -  Frans Michaël Franzéns samlade dikter / Sjunde bandet /
xii

(1867-1869) Author: Frans Michael Franzén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lefnadsteckning af A. A. Grafström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vi ega. Vi anföra det i sin ursprungliga form så som det finnes i
skaldens efterlemnade papper, från hans fjortonde år. Läsaren torde
der igenkänna en vers, som finnes upptagen i ett yngre poem:
Inbillningens tröst[1]. Det ifrågavarande har han kallat

Aftonen.



I dagens spår, som trött sig sänkte neder
På purpurtäcket öfver skogens bryn,
Med mörkgrå vingar qvällen far och breder
Sitt dunkla flor i tysthet öfver skyn.

De långa skuggor, som min vandring följa,
Försvinna småningom i nattens famn.
På afstånd dånar forsens vilda bölja
Och skeppen sofva i en tystnad hamn.

Hör, dagakarl! din hvilotimma ringer,
För Spiseln röd din snälla maka står.
Med späda steg din son emot dig springer
Och hänger från din arm, der trött du går.

Se, flädermöss med sakta susning flyga,
Och, spöklikt, ring på ring kring ladan slå.
Se lömska räfven mellan husen smyga,
Men inga gäss på gården mera gå.

Ej heller mer bland sina sultaninnor
Går tuppen stolt och manar en rival
Ur granngåln ut, och bjuder sina qvinnor,
Med kärligt joller, axet, som han stal.

Den hätska bandhund, som ifrån sin koja
Mot sjelfva dejan rusade så vild,
Nu lyder spak den hand, som bröt dess boja:
Af stora själars ädelhet en bild.

Hör nu, hur rysligt han i mörkret tjuter:
Helt häpen mormor från sin spinnrock går.
Att någon dör, den visa gumman sluter
Och svär derpå vid sina silfverhår.

Nu börjar hon omständligen förtälja
Hvad hon har haft för svåra äfventyr.
Ej barnen mer ha tid att hästar tälja;
Nu är ej svårt att hålla dem i styr.


[1]
* Se I: 144.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:25:58 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fmfdikt/7/0394.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free