Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lefnadsteckning af A. A. Grafström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XIV
stickord af promotions-kamraterna, då han skilj
des från dom, midt under den mot aftonen stigande
munterheten. Fartyget, som med gynnsam vind öfverförde
honom till Sverige, nödgades vid Blockhusudden
stanna och någon stund dröja för tullbevakning. Hans
otålighet kunde ej förmå honom att af vakta dess
slut. Han steg i land och ilade genom Djurgården glad
och lycklig som en fågel vid sin flygt om våren. "Det
var en af de skönaste dagar i min lefnad11 - skrifver
han - "då jag inträdde till min nior och slöts i
hennes armar." Den ännu friska lagerkransen fick han
då fästa på sin ännu vackra moders hufvud. Af sin
styffader emottogs han med största vänlighet och hade
sedan intet skäl att för sin del blifva missnöjd med
sin moders val.
Efter ett kort vistande i hufvudstaden följde han
sina föräldrar till hembygden. Under det år som
han der tillbragte, tyckte han sig, i likhet med
många andra, som med ansträngda krafter4bestigit den
akademiska parnassen, kunna hvila på sina lagrar. För
honom var också, mer än för mången annan, hvila behof
lig, om ej själens allt för mycket anlitade förmåga
skulle förstörande inverka på kroppens krafter. - Men
hvilan öfvergick icke till lättja. Lyran, som under
tentamenstiden hade hvilat, strängades åter. Till
detta och nästföljande år höra sångerna: Menniskans
anlete, Den gamle knekten, Till de hemmavarande
och andra. De meddelades först åt skaldens mor och
syskon. Icke utan bäfvan lät den blyge skalden utlemna
dem till allmänheten. De spriddes snart; och sällan
hafva några sånger blifvit med sådan hänryckning
mottagna. Då Kellgren i sin tidning införde den
förstnämnda, yttrade han i en not ett loford, som
var så mycket mer uppmuntrande, som den stränghet,
med hvilken denne förde sin enväldiga spira i den
vittra verlden, var känd och fruktad*.
Mot slutet af sommaren 1790 begaf Franzén sig till
Upsala, att studera Kantiska filosofien, som den tiden
vid Åbo var föga känd utom till namnet. Han vistades i
Upsala höstterminen äfvensom följande vårtermin. Der
fortgick då en häftig strid mellan gamla och nya
filosofiska skolan. I spetsen för den förra stod
professor Christiernin, en ifrig Lockian, som i sina
föreläsningar utfor med bitterhet mot Kant och hans
anhängare. Boéthius deremot, hvilkens föreläsningar
Franzén afhörde, hade, såsom lärare i praktiska
filosofin, upptagit åtskilligt af den kritiska
disciplinen. Med Höijer, den sedermera ryktbare
filosofen, gjorde Franzén personlig bekantskap. Han
hörde honom dageligen vid middagsbordet i ett slutet
sällskap af unga akademiska lärare och andra, bland
hvilka äfven Leffler var, bekant genom sitt i Svenska
Akademien vunna pris. Med denne kom Höijer ofta i
dispyt rörande litterära ämnen. .- Den uppmärksamhet,
med
* Det var Kellgren, som under poemet satte den
signatur F-n, som sedermera bibehölls, ehuru
dess likhet med den, hvarmed den mest opoetiska
af andevarelser plär betecknas, redan af skalden
Oxenstjerna på skämt anmärktes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
