Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lefnadsteckning af A. A. Grafström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XXV
Men en tid nalkades, som skulle medföra hårda
pröfningar för Franzéns hjerta och bereda en vigtig
förändring såväl i hans lefnadsförhållanden som
i riktningen af hans själs verksamhet. Kriget med
Eyssland utbröt. Knappt hade ryktet om ett fredsbrott
hunnit till Åbo, förrän lågorna från den der förlagda
skärgårdsflottan (hvilken på svenska regeringens
befallning uppbrändes, innan nödvändigheten fordrade
en sådan uppoffring) och underrättelsen att Eyssarne
tågade öfver gränsen utan att finna motstånd, väckte
icke endast den djupaste sorg och bestörtning, utan
äfven den föreställningen, att Sverige alldeles
öfvergifvit Finland. Deraf följde, att det folk,
hvars trohet förut aldrig svikit, nu, innan landet
genom ett fredsslut blifvit till ryska makten afträdt,
gaf kejsaren sin hyllningsed. Anger följde väl på
detta steg, då man erfor att svenska vapnen gjorde
motstånd och att Eyssarne drefvos tillbaka; men
Sveaborgs öfvergång, fiendtliga härens förstärkning
och tidens politiska förhållanden beröfvade snart
Finlands folk allt hopp att bibehållas under svenska
spiran. Då kejsar Alexander personligen infann sig i
Finland, blef han emottagen icke såsom en fiendtlig
eröfrare, utan som en erkänd öfverherre. Hans vänliga
nedlåtenhet intog folkets hjertan: den svenska
regenten hade vändt dem ifrån sig. Då akademistaten,
vid kejsarens besök i Åbo, uppvaktade honom, vågade
Franzén med några ord lägga på hans hjerta hvad
Finlands folk af honom väntade.
Kallelse att emottaga det rum i svenska akademien,
som Gyllenborg lemnat, hade Franzén kort förut
erhållit. Icke endast denna kallelse, som vittnade
att han ännu ansågs tillhöra Sverige, utan äfven
enskilda uppmaningar derifrån, till och med genom
anonyma bref, förmådde honom tänka på en möjlighet
att genom flyttning öfver hafvet återställas till
det fädernesland, som, dittills gemensamt för
Svenskar och Finnar, äfven efter upplösningen af
det borgerliga bandet, drog honom till sig med de
andeliga band, som språket och historien fästa och
bevara. - Ännu vacklande i sitt beslut och färdig att
återkalla sin ansökan, öfverraskades han en dag af
underrättelsen, att han var utnämnd till kyrkoherde i
Kumla, hvilket pastorat då var ledigt genom prosten
Eosensteins befordran till biskop i Linköping. –
Hans vän Eutström hade af ett bref trott sig finna
tillräcklig anledning att hos dåvarande föredraganden
i ecklesiastikärenden, landshöfding Eosenstein,
anmäla honom såsom sökande. Utom den strid, i hvilken
han kom, att nu slita sig lös ifrån slägt och vänner
och det akademiska lif, som blifvit honom en vana,
oroades han äfven af den betänkligheten, att då han
förut, ehuru prestvigd, föga deltagit i presterliga
förrättningar, skulle han nu egna hela sin omsorg åt
detta vigtiga
och Franzén var orolig att ej så tidigt på morgonen
som han borde komma till sitt arbetsrum, vakade hon
om natten med uret i sin hand, för att i rätt tid
kunna väcka honom. Först då hann uppstigit, njöt hon
sjelf någon hvila.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
