mänt pä observationsorten (Södermanland), men någon tid derefter blifvit mindre talrika och tvertoin, hvarpå exempel anföras. Han anmärker dessutom, att några fogclarter flytta olika vägar vår och höst, eller åtminstone erhållas blott under endera sträcktiden. — Emedan Skandinaviska halföns geografiska gestalt och utsträckning nästan sammanfaller med den öfverallt derstädes observerade N—S-liga flyttningsriktningen, har denna intill senaste tider blifvit ansedd vara icke blott den typiska utan den enda, som inom området kunnat komma i fråga, och man synes knappast hafva tänkt sig möjligheten af mera invecklade fall. I Norge har denna uppfattning äfven sin riktighet i följd af fjellryggens riktning och närhet till kusten, hvarföre också de faunistiska arbetena lemna temmeligen god öfver-sigt af flyttningarnes geografiska sträckningar. Inom Sverige är förhållandet deremot ej lika enkelt, men har icke desto mindre ådragit sig alltför ringa uppmärksamhet. De svenska författarene ge sig sällan in på ämnet och synas då hylla den anförda åsigten, åtminstone om man får döma af enstaka antydningar; så t. ex. förutsattes vanligen, att alla de skaror af flyttfoglar, som visa sig i Skåne, nödvändigt måste hafva anländt dit från landets norra trakter, eller på sin höjd från Skandinaviens nordöstra delar, der de alltså borde häcka1). — Ett försök har blifvit fram-ställdt att t. o. m. såsom en allmänt giltig regel fastställa flyttningen i meridianens riktning. Hartman2) har nemli-gen ådagalagt på grund af jemförelser einellan flyttfogel-faunan på fyra ställen i mellersta Sverige (Gefle, Upsala, sydöstra Dalarne och Carlstad); att Gefletrakten framför ■) Mau jemföre särskildt uppgifterna uti Skandinavisk fauna om T ring a siibarcuata, minuta, Calidris arenaria samt Anser leucopsis, och de möjligen härifrån lånade antydningar som meddelas af Yarrell (Brit. Birds), t. ex. om 7V. subarcuata ocli canutus; — andra exempel att förtiga. *) C. Hartman, Strödda bidrag till Skandinavisk fauna. Stockholm 1859, sid. 25—26.