de andra orterna företer en anmärkningsvärd rikedom på vadare. Detta förhållande anser han icke kunna förklaras allenast på grund af ortens läge vid kusten ocl) dess gyn-samt bildade stränder, utan tror orsaken kunna formuleras i följande allmänna regel. ’’Sedan de i fjelltrakterna häckande vadarne i närheten af sina häckställen samlat sig i allt större skaror, styra de kosan åt söder i så rät linea som möjligt, d. v. s. i det allra närmaste följande den meridian, på hvilken de befinna sig då tåget begynner.” Sålunda komma till Carlstad individerna från Jemtlands fjell-trakter, till Gefle åter de, som häckat högre upp i lappmarken och finmarken. Häri ligger orsaken, hvarföre till Gefle, men icke till Carlstad anländer en mängd nordiska arter, neinligen de hvilka enligt allt hvad man då hade sig bekant kläcka så långt österut inom norra Skandinavien, att deras flyttningsmeridian icke skär Carlstadstrakten, men väl berör Sveriges östra kust. ”Skulle denna hypotes om vadarnes flyttningar komma att vinna bekräftelse genom framtida forskningar, så finnes i den en tillfyllesgörande förklarinjrssrund för den ofvan anmärkta olikheten i va- O O darnes förekomst inom Gefle och Carlstadstrakten.” Detta om foglarnes flyttningar inom Skandinaviska halfön. Vidkommande åter deras färder ifrån halfön har man likaså varit beherrskad af föreställningen om en N—S-lig riktniug, såsom den enda antagliga; det har fallit sig naturligast att tänka på en fortsättning från södra Sverige och Norge öfver eller förbi Danmark till Tyskland, hvilken riktning flertalet arter i sjelfva verket också följer. Lik visst ådagalade Wallengrcu ') genom jemförelser emellan flyttfogelfäunan i Skandinavien och England, att en del flyttar från Norge äfven till britiska öarne. — Såsom bekant redogör samme författare för foglarnes häckningszo- *) AVallengren, Brütezonen der Vögel innerhalb Skandinavien. Nau-mannia 1853, sid. 155.