ner i Skandinavien och i sammanhang dermed också för de vägar, längs hvilka fogelfaunans olika geografiska element i tiden vandrat in till halfön; då samma vägar äfven besökas af en del flyttfoglar under deras färder till och från den högre norden, blir också detta ämne vidrördt i förbigående. Sålunda uppgifves att vissa fogelarter flytta utmed norska kusten och dessutom utpekas en nordostlig eller ostlig väg, sträckande sig öfver Östersjöns öar och Östersjöprovinserna samt Ryssland. Då Wallengren likväl af lätt insedda skäl icke kunnat med bestämda gränser uppdraga vägarne der den långsamma invandringen för sig gått, kommer det så mycket mindre i fråga beträffande flyttningslinierna, hvilka ligga utom afhandlingens egentliga ämne. En annan författare, Malmgren ■), har framhållit att ”frågan i hvilken riktning hvarje arts flyttningar ske eger ett specielt intresse för Spetsbergen. Man vore nemligen frestad antaga, att flyttfoglarne anlända dit öfver Skandinavien, men detta är knappt fallet, åtminstone icke med alla.” På grund af uppgifna fyndorter anser samme författare att ”intet tvifvel eger rum derom, att t. ex. ö-gruppens sädgås flyttar till och från Spetsbergen öfver He-briderna eller i Golfströmmens riktning, utan att beröra Skandinavien. Sannolikt är att äfven andra (exempelvis uppräknade) arter flytta i samma riktning, men tyvärr saknas ännu fakta för utredandet häraf.” Från öfriga norra Europa finnas icke särskildt anmärkningsvärda bidrag till en partiel behandling af frågan 2), om man undantager en förmodan, emottagen af en del författare med misstroende, att några fogelarter skulle färdas från Hvita hafvet till finska vikens kuster, hvarom <) Malmgren, Nya ant. om Sp. fogelfauna- V. A. Öfv. 1864, s. 378. >) Uti Finlands foglar, senare afdelningen (Helsingfors 1873) an-gifver författaren grnnddragen af de enskilda arternas flyttningsvägar ej blott i norden utan i deras helhet, men endast såsom preliminära resultat, lånade ur närvarande afhandling.