frågans derpå följande utveckling i Tyskland intill ungefär halftannat årtionde tillbaka lemnar en senare författare, Hieronymus '), en kort öfversigt, hvarur följande utdrag innehåller det, som omedelbart berör flyttningsvägarne. ”Talrika iakttagelser hafva ådagalagt, att flyttfoglarne i Tyskland merendels följa en vestlig riktning samt uti de ostligare delarne en sydlig, i det de på senare stället passera nppåt Oder och i dess källtrakter gå öfver till någon biflod af Donau, hvilken de sedan följa. De som draga vesterut vända sig, såsom redan Temminck omtalar, vid Rhen plötsligt åt söder, hvarutom äfven Mosel och Maas äro verkliga stråkvägar. Sålunda anlända nordiska flytt-foglar till Geneversjön och Medelhafvet.” Visserligen föreföll det egendomligt, att foglarne göra en sådan omväg och ej följa den genaste vägen åt söder, då denna ovedersägligen vore den kortaste, men med rätta framhålles den sydeuropeiska alpkedjan såsom ett hinder. — ”1 södra Europa tyckes Sardinien och trakten af Konstantinopel vara de väsentligaste öfvergångspunkterna för arter, som öfvervin-tra först i Afrika. Här åter utgör Nilens område en vigtig trakt för de flyttande skarorna.” Slutligen anmärkes, att flyttfoglarne också i norra Asien och Amerika följa vissa vägar, nemligen i hufvudsak meridianerna. Särskildt stegrades intresset för flyttfoglarnes färder uti norra Tyskland genom öfverraskande fynd af ovanliga arter på Helgoland2), äfvensom genom iakttagelser om ofantliga massor af foglar, som befunnos passera derstä-des samt vid ön Rügen. Man påpekade derföre ”betydel- >) Hieronymus, Über das Verschwinden vieler Vögel zur Herbstzeit. Journal für Orn. 1857, s. 385. *) Gätkes afhaudlingar. Naumann meddelar en skildring af det småningom tilltagande intresset för Helgoland (Naumannia 1854, sid. 158); jemför äfven Blasius, Naumannia 1858, sid. 303. Gätke framställer sin åsigt om amerikanska foglars väg till samma ö (Journ. für Orn. 1856, s. 70 och Procced. zool. Soc. 1860, XXVIH sid. 105).