sen nf noggranna ocb kortfattade sammanställningar af uppgifter från flere öar i Östersjön, åtföljda af de nödvändigaste antydningar om dessas naturliga beskaffenhet”'). Åfven i norra Tyskland syntes det vara en allmän regel att ”höstflyttningen sker i en riktning från NO till SV ocb vårsträcket tvertom, hvarvid dock många arter följa vissa terräng-förhållanden, såsom bergsträckor, kuster eller strömmar, samt ofta nog lokaler af belt annan beskaffenhet än der de vanligen uppträda”2). — Alfr. Brehm (das Leb. d. V.) framhåller också att ”der strömmar, floder, bäckar, dalar eller skogar uti Tyskland hafva sin utsträckning i NO—SV-lig riktning, bilda de verkliga stråkvägar samt att då djupa dälder i bergstrakter mynna in i en dal äro de starkt besökta portar för flyttningarne. Ändrar sig riktningen plötsligt, besökes vägen dock ända tills den af-viker ungefår i rät vinkel emot den förra riktningen, men utgör ett pass enda öppningen uti en tvärt löpande bergssträckning, besökes det i hvarje händelse.” Sådana pass omtalas af Tsclmdi och Kohl i Schweitz, afHanf vid Maria-hof i Österrike m. fl., och de ”förete ett fogellif, sådant man vant sig att finna blott i nordiska länder”3). Vid Skandinaviska naturforskarenes sjette möte i Stockholm år 1851 ställde Kjserbölling till ornitologerne ett upprop rOm vigten af att sammanställa iakttagelser öfver foglarnes vandringar för att derigc-nom kunna sluta till tidsutdrägten och riktningen vid flyttningen”4). Han angaf i korthet resultaten, hvartill undersökningarne i Danmark ledt, på samma gång ') Cabanis, Journ. fur Orn. 1853, sid. 371 noten. J) Borggreve, Die Vogelfauna von Norddeutschland. Berlin 1869, 6id. 24. *) Tschnsi-Schmidhofen, Journ. f. Orn. 1871, sid. 120, hvarest Hanfs afhandlingar citeras. 4) Kjsrbölling, Förh. vid de Skand. naturforskarenes sjette möte. Stockholm 1855, sid. 249—253.