han i förbigående berörde också förhållandet i en del af öfriga Europa. ”För ett stort antal foglar bestämmes llytt-ningsriktningen utaf Östersjöns konturer och öarnes läge, och vid sitt besök derstädes äro foglarne mycket beroende af vädret och vinden. Då nordeuropeiska fogelarter vandra söderut följa de i allmänhet fem vägar. Från norra Ryssland draga de sig antingen mot söder eller åt SV och följa då Östersjöns kuster ända till Oder, längs hvars floddal de taga en sydlig riktning; denna stråtväg plägar anlitas af de ryska flyttfoglarne. De skandinaviska landfog-larne taga deremot kosan från södra Skåne till norra kusten af Rugen, eller ookså sträcka de söderut öfver danska öarne och Holstein, hvaremot åtskilliga gåsarter (Anaer albifrons, segetwn och arvensis) enligt regeln flytta längs Jyllands och hertigdömenas vestkust. — — Många högnordiska vattenfoglar och ej så få landfoglar öfverskrida under sina vandringar sällan eller aldrig Östersjöns södra gräns.” Förf. utpekar vidare nödvändigheten att egna mycken uppmärksamhet åt vissa isolerade punkter, isynnerhet öar och främst Helgoland. ”Man öfverraskas af att under flyttningstiden träffa här såväl nordiska och sydliga, som ock ostliga och vestliga arter, till en del sådana som aldrig annars förekomma så nordligt eller så vestligt, hvar-före man vore frestad antaga, att här vore korspunkten för tvenne vägar. Men till och med om man kunde öfverbe-visas derom, blir det dock vanskligt att lösa gåtan, hvar-före fogelarter årligen infinna sig från alldeles ovanliga väderstreck” — såsom några exempelvis uppräknade arter. Åfven Kjaerbölling föreslår slutligen att på grund af iakttagelser om tiden, då en art passerar genom området, söka utreda dess riktning under flyttningarne. Uti England, der man redan i början af förra århundradet uppmanade till aktgifvande på flyttningarne '), ') Derharn, se ofvan 6id. 8.