regeln följa en sydvestlig kosa. Då detsamma eger rum också med de från Storbritannien flyttande foglarne, komma dessa vanligen ej till holländska kusten; deremot anlända flere arter dit i stora skaror från nordöstra Europa efter att hafva flyttat längs norra kusten af kontinentens mellersta delar. Många arter tyckas dessutom återvända om våren till häckningsplatserna en annan kortare och mer direkt väg, än de inslå om hösten, eftersom de vid den förra flyttningen finnas talrikt, vid den senare sällsynt; så är fallet med morkullan och flere andra foglar.” Från Frankrike finnas såsom bekant på långt när ej så fullständiga och noggranna uppgifter om fogelfaunan som från ofvan vidrörda grannländer, men äfven här har man iakttagit att företrädesvis de norra och nordöstra, samt östra och sydöstra delarne af landet årligen besökas af talrika skaror flyttfoglar. För detta land likasom för södra Europa i allmänhet är man för öfrigt hänvisad till detaljuppgifter om olika arter, utan att hafva förmonen af några preliminära bearbetningar af ämnet. Är detta fallet redan med södra Europa så eger detsamma i så mycket högre grad rum med de öfriga mindre noggrannt undersökta verldsdelarne. Då sjelfva fogelfau-nans sammansättning i dessa länder ännu är långt ifrån fullständigt bekant, kan man ej ens vänta att frågan om flyttningsvägarne skulle blifvit upptagen särskildt. Likvisst bar man iakttagit, att somliga länder äro vida mer besökta än andra, och intresset för denna iakttagelse ökas betydligt derigenom, att ett stort antal nordiska foglnr befunnits öfvervintra i dessa sydliga nejder. För den europeiska fogelfaunan eger Afrika den största betydelse i sådant afseende. ”Det har nemligen längesedan blifvit ställdt utom allt tvifvel, att talrika fogelarter från Europa och norra Asien sträcka sina periodiska vandringar ända till centrala Afrika. — Om också tågets riktning här afgjordt är en N—S-lig, så föredraga dock flyttfoglarue isynnerhet