att följa kuster och strömmar; men icke desto mindre af-vika de också från sådana naturliga vägar” '). Sedan gammalt är dessutom Nildalen känd såsom en mycket besökt stråkväg och vinterstation för massor af nordiska foglar2). Fenoineuet i sin helhet måste derföre erhålla en klar belysning genom de undersökningar man anställt om fogel-faunan i Egypten, Nubien, Abyssinien samt längs Afrikas östra och vestra kuster; likaså kan man vänta högst vigtiga upplysningar också för denna fråga genom våra dagars geografiska upptäckter vid Nilens källor samt inre Afrikas stora och delvis alldeles obekanta vattensystem. Förutom de uppgifter som Middendorfi" lemnat om flyttfoglarnes sträcktåg uti norra Asien och längs Sibiriens kuster samt de bekräftelser deraf, som vunnits genom senaste tiders expeditioner till Novaja Semlja, har man icke några anmärkningsvärda allmänna meddelanden O O från norra Sibirien; från dess sydliga och sydöstra delar liafva deremot värdefulla bidrag erhållits. Sedan Pallas tid är bekant att en mängd flyttfoglar passerar i trakten af Baikal och senast har Radde lemnat en redan i det föregående (sid. 12) anförd framställning deraf. Enligt honom erbjuder den i Baikal utfallande Selengaflodens dalområde ”en beqväin och skyddad stråkväg eller rastplats för flytt-foglarne, sedan de i forcerade färder passerat genom det ödsliga öch torftigt utrustade centrala Högasien” 3). Likaså omtalar han en stråkväg från Mongoliet till mellersta Amur och Lena samt skildrar fogelsträcket vid Tarei-noor på mongoliska gränsen. — De omfattande redogörelserna för O n O *) M. Th. af HeugUn, Zoogeographische Skizze des Nil-Gebiets und der Küstenländer des Rothen Meeres und Golfes von Aden. Petermanns Geogr. Mittheilungen 1869, s. 406—418. 2) A. Brehm, Der Winter in Egypten in ornitologischer Hinsicht. Nanmamiia 1851, 1, sid. 44 och samma författares öfriga liliiga reseskildringar. 3) Radde, Reisen im Süden von Ost-Sibirien, 1. c.