likväl begått ett misstag, som motverkat en lycklig lösning af problemet. Det är ingalunda gifvet att samma fo-gelarter, som gett första anledningen till att^npptaga frågan huruvida flyttningarne ske längs bestämda vägar eller ej, också skola vara lämpliga att meddela svaret om fenomenet i dess allmänhet. Tvertom kunna dessa vara af de svåraste att utreda och således minst af alla egnade att inleda en behandling af ämnet. Erfarenheten har också gett vid handen, att så varit fallet, ty ehuru ett särdeles rikhaltigt material af uppgifter om t. ex. de nyss anförda fog-larne upprepade gånger blifvit bearbetadt, har man ej kommit på det klara med deras vägar; tvertom har man på grund häraf trott sig kunna t. o. m. förneka möjligheten af att utreda flyttningsvägarne, emedan fogel-individerna icke skulle iakttaga någon sträng ordning derutinnan. Då nu de olika fogelarternas egen beskaffenhet och bristfälligheterna i literatnren om dem vålla, att resultaten endast kunna närma sig sanningen, för en art dock mer än för en annan, ligger mycken vigt deruppå, att valet af arter, utaf hvilkas utredning allmänna slutsatser skola dragas, icke göres beroende af tillfälliga och underordnade intressen, utan hvilar på en rationel grund, likasom äfven att uppgifterna om de valda foglarne sammanställas planmässigt. Första omsorgen gäller alltså besvarandet af frågan: hvilken grad af tillförlitlighet kan i allmänhet väntas vid behandlingen af olika fogelarter? — och dernäst: hvilka arter böra på grund häraf helst väljas till undersökningsobjekt och huru skall bearbetningen af dem anordnas? samt lättast kunna bestämmas till arten, enär de äro allmänt kända och merendels öfverallt betecknade med egna namn. Långt ifrån att förneka nyttan af observationer på vattenfoglar tror jag, att man nnder de första åren föga kan insamla tillräckligt fakta för att draga allmänna slutsatser, om man afser foglar, som förekomma blott vid vattendrag och kuster.” Derefter föreslås 4 olika grupper af foglar, främst häckfoglar i mellersta Europa (svalan, näktergalen m. H.). Rep. Brit. Ass. 1841, s. 73.