bälte, synas bland nordiska foglarne de arter bäst egna sig för urvalet, hvilka flytta långa distanser. Detsamma är fallet med arter, hvilkas häckningsområde, hvar det än må ligga och huru lång väg foglarne än passera, är af ringa omfång eller bredd och väl begränsadt; likaså äro de foglar ett lämpligt undersökningsmaterial, hvilkas häckningsområde är fördeladt på mindre fläckar, som icke sammanhänga med hvarandra, utan ligga spridda, hvarigenom arten är vida utbredd oaktadt sina inskränkta häcknings-ställen. Representeras fogeln ytterligare på dessa områdets filialafdelningar genom egna vikarierande geografiska varieter, så egna sig dessa särdeles väl för ändamålet, emedan alla under flyttningarne erhållna individer af en viss varietet måste hafva utgått från dess bekanta inskränkta häckningsställe; flyttningens utgångspunkt är här mera gif-ven än för andra arter. Ett hufvudvilkor är likväl att dessa varieteter också blifvit behörigen åtskilda från hvarandra i literaturen; i motsatt fall försvåra de tvertom utredningen af vägarne för arten i dess helhet. Skulle en vida utbredd art ingenstädes visa dylika afvikelser, men väl påfallande vexlingar i talrikhet på olika ställen inom häckningsområ-det, så kan den i vissa fall lämpa sig nästan lika väl som om häckningsområdet vore fördeladt i mindre stycken, emedan en motsvarande olikhet bör betingas deraf också inom flyttningsbältet. Ytterligare äro de arter af högt värde, som flytta i större flockar på en gång, emedan de af sådan anledning blifvit observerade mer regelmässigt och med större tillförlitlighet. — Det är slutligen knappt af nöden att påpeka, att ju mindre en fogelart uppfyller de nu i korthet anförda vilkoren, desto mindre upplysande är den för frågans utredning i allmänhet. Deraf också omöjligheten att omedelbart komma till resultat med så svårt utredda foglar, som svalor och dylika arter, ehuru de ofta upptagits till undersökning.