ten, men komina sig ej till parning i följd af den abnorma vistelseortens inverkan; detta inträffar nästan regelbundet med en del af de uppräknade arterna uppå Nordsjöns södra kuster m. fl. st.; — eller också äro de individer, som af någon anledning fått sin afkomma på de vanliga häck-niugsställena förstörd och ej mer qvarhållas af omsorg för ungarne, utan irra ensamma omkring; sådana exemplar träffas mycket tidigt, ofta redan i juli månad, stadda på återflyttning genom sydligare belägna länder. Till och med om något enda par, såsom ibland varit fallet'), verkeligcu skulle fortplantat sig så långt söderut, kan ett tillfälligt undantagsfall ej bevisa, att arten skulle häcka här regelbundet. — Mer sannolika äro de uppgifter, enligt hvilka häckningsställena vore belägna uti nordligaste delarue af landfasta Europa, i Finmarken. Med visshet känner man, att tre af arterna (Tringa maritima, Larus glaucus och tridactylus) häcka här regelbuudet, utan att de derigenom försvåra sjelfva utredningen. Omöjligt är det också ej, att enstaka exemplar eller uågou flock af andra arter om várame kunnat hamna hit eller till lappmarken, kanske t. o. m. med en viss grad af regelbundenhet, och verkeligen häckat; men tills vidare grunda sig flere af uppgifterna härom på obevisade förutsättningar, andra åter på icke fullt pålitliga iakttagelser, och kunna således helst lemnas å sido, tills de ytterligare blifvit bekräftade2) Skulle de i framtiden mer regelbuudet anträffas derstädes, kan stationen likväl anses endast såsom en förpost till ännu högre upp mot norden befintliga, mer talrikt och regelmässigt begagnade häckningsplatser för samma arter, hvarföre också flytt-ningstågen måste fullföljas längre bort. Korteligen, det är ') T. ex. ilergulus alle vid Dottnüka vikens nordligaste del. >) Detta gäller uppgifterna att Charadrius helveticus, Tringa minuta, canutus, arenaria, Anser albi/rons, braehyrhynchut, Fuliguhi Stelleri och Laru» ieucupterus skulle häcka i OstQnmurkeii (Soramerfelt och JS’urdvi, se Collett, Norges fugle).