redan ofvan anmärkta stråkväg. Förut blef redan sngdt att ett fåtal arter (Tringa maritima, Larua glaucus och tridactylus, möjligen ännu flere, se sid. 46) flyttar till och från Finmarken, bland annat längs lappska kusterna. Närmast vid Warangerfjord åter, men föga nog ostligare, träffas de foglar, hvilkas väg här böjer sig åt norr och nordost (se ofvan sid. 44). På alldeles enahanda sätt fortlöper den stråkväg som ådagalades sträcka sig längs Östersjöns svenska kuster och öar, äfvenledes längs Östersjöprovinsernas kuster. Vid Östersjöns nordligaste del böja sig likväl alla linier åt nordost och öster samt fortgå längs finska viken ända till dess botten; derjemte passera många arter också snedt öfver Östersjöprovinsernas inre delar. — Om de få fynden uti Finland emellan syd- och nordkusten blir längre fram fråga. Uti de hittills granskade länderna har det varit en genomgående regel för arternas förekomst, att hafskusten utgjort ledtråden för flyttningsvägen. Då denna nu ändas vid finska vikens inre delar, kan man icke vänta sig någon fortsättning enligt samma regel; men emedan vägen påtagligen måste leda derifrån till något i norden beläget land följer närmast i ordningen att utreda samma arters förhållande i norra Ryssland. Här möter dock den svårighet, att området ännu ej blifvit undersökt med tillfredsställande noggrannhet, utan får man åtnöjas allenast med spridda notiser. Såsom ofvan redan nämndes har man vid Wuoksens mynning i Ladoga (Kexholm) anträffat Tringa minuta samt i större mängd Anser bernicla (möjligen äfven Anser albi-frons, flyttande i NO-lig riktning); deremot har man ingen kännedom om arterna vid Ladogas norra kuster; vid One-gas södra strand fann Blasius *) Tringa subarcuata, minuta ') Blasins, Reise im europ. Russl. Braunschweig 1844, U, sid. 72.