förmodat; grunden till detta förhållande synes vara följande. Ett stort antal af dem, som idka naturalhistoriska studier, nemligen alla som ännu icke vunnit en mer omfångsrik synkrets, utmärkes af en lätt förklarlig svaghet att med förkärlek omfatta sällsynta och derigenom intressanta arter, medan de lika ofta låta komma sig till last ett ringaktande af de allmänt förekommande. De sistnämnda bilda faunans hufvudstom och borde derföre i främsta hand uppmärksammas; men i stället anser man ofta det knappt löna mödan att anställa iakttagelser om dem, än mindre att offentliggöra sådana, emedan arten ju finnes öfverallt och är väl bekant. Deremot hafva i allmänhet mera nordiska eller arktiska foglar varit ansedda som sällsyntheter uti många tempererade länder, hvarföre de äfven ådragit sig den raritetsjägtande ornitologiska publikens synnerliga uppmärksamhet. Om man också ej kan säga, att de gifvit anledning till iakttagelser öfver de allmännare arterna, så torde det likväl ej kunna nekas, att dylika sällsyntare arter säkerligen utgjort orsaken dertill, att många lokalförteckningar blifvit publicerade, hvilka el-jes till men för saken troligen icke skulle delgifvits offentligheten. Denna åsigt stöder sig på iakttagelsen, att de ojemförligt flesta små förteckningarna härleda sig från trakter, dem de arktiska foglarne besöka under flyttningarna, hvaremot man må beklaga bristen på dylika från ställen, der samma arter icke gerna kunna förekomma. I detta afseende må från Skandinaviska halfön framhållas å ena sidan norska och Östersjö-kusterna samt Örebro-trakten, å den andra hela norra Sverige; i Tyskland å ena sidan kusterna och Rhendalen, å den andra de inre, sydligare och östra trakterna; i Frankrike å ena sidan nordöstra delen och Provence, å den andra de vestra. Ett så aninärkniugsvärdt förhållande kan neppeligen bero af tillfälligheter.