de flesta fogelarter; förmonerna, som oceankusten erbjuder vissa arter, inbegripa nemligen uti sig dem, som stå till buds vid innanhafven samt delvis äfven floderna; men förhållandet kan icke vara omvändt. Derföre flytta de sub-marina arterna längs alla linierna, men de öfrign blott längs kontinentens mest excentriska vägar. Der en vägs geografiskt betingande vilkor äro blandade af alla tre slagen bör således utredas i hvilket inbördes förhållande dessa stå till hvarandra. Vi vilja i sådant afseende främst fästa uppmärksamheten vid två de bäst utredda vägar, som omvex-lande följa kuster och floder, nemligen linierna C och D. Om hösten följa foglarna i det längsta åt Ishafsku-sterna och komma sålunda i norra Ryssland in uti Hvita hafvet och från Taimyrlandet uti Obviken, — begge hafsvikar af teinlig bredd och ansenlig utsträckning inåt land. Anlända till dessas blindt slutande inre del återvända de icke mer en så lång sträcka i en för årstiden abnorm riktning, mot norden, utan äro tvungna att fortsätta vägen, numera inåt land. De följa härefter den med hafskusten mest jem-forliga ledtråd de finna, insjöar och floder som här utmynna, samt fortsätta färden tills de antingen åter stöta på en kust, (finska vikens) eller vid flodens källor öfvergå till ett an-uat flodsystem, som kan leda dem till en dylik lokal (Svarta hafvet). På samma sätt för sig går flyttningen om våren sedan foglarne inträngt uti finska viken (C) eller anländt genom Egeiska hafvet och Hellesponten till Svarta hafvet (D), der de samlas vid mynningarna af de stora ryska floderna. I dessa och dylika fall har således en långsträckt hafsvik på flyttningen utöfvat det inflytande, att den upptagit hela eller en del af en flyttningsväg, som annars hade gått förbi, fortfarande längs kusten; hafsviken ger sålunda första upphofvet till en flyttningsriktning inåt kontinenten. Men äfven utan att någon långsträckt hafsvik kunnat vara ursprungliga orsaken, hafva samma arter anträf-