fats flyttande längs floder, visserligen icke alltid talrikt, men dock ofta regelbundet. Enligt förut meddelade fakta inträffar detta mest vid Rhen, Rhone, Nilen ocli Lena samt några andra sibiriska floder. Det sker således hufvudsak-ligen längs större floder, som ega ett vidsträckt deltaland, och vid hvilkas mynning hafskusten bildar vikar, är sönderskuren i öar eller gör en vinkel; korteligen der foglarne samlas till större antal och vid mynningen finna särdeles lämpliga förekomstställen. Utan tvifvel hafva dessa flodmynningars beskaffenhet inverkat afledande up-på annars förbiflyttande foglars väg ungefär liksom de större hafsvikarne. Detta sker dock ej med samma nödvändighet, hvarföre vid dylika fall också ej mer än en del eller högst få, ofta nog ingen enda af foglarne taga vägen inåt land. — Man kunde gifva regeln ännu större utsträckning och antaga, att mången gång också andra floders enkla mynningar föranledt ett mindre antal individer af förbiflyttande arter att taga af från kusten och fördjupa sig inåt land. Skulle någon nu anförd orsak en gång förmått fog-lar af uppgifna arter att flytta inåt land, åtfölja de såsom redan nämndes floderna och vattendragen; är deremot öf-vergången från haf till haf obetydlig, såsom vid danska halfön, fortgår färden också utan sådan ledtråd. Emellertid måtte hafskusten ändock varit rätta förekomstlokalen och foglarne torde känna sig jemförelsevis fremmande i landets inre, ty de stanna icke här vid någon väg för att öfvervintra, annat än der de ej kunna komma till andra lokaler (Da, E, F); så vidt möjligt ansluta de sig tvertom till närmaste hafskust. Tab. II utvisar, att detta sker t. o. m. om arten derigenom tvingas vid en väg att fortsätta sin färd vida sydligare än vid de öfriga. Exempelvis öfvervintra några arter på linien A redan i Finmarken, således vid 70° n. br., medan de individer, som inslagit linien C, stanna tidigast vid 60° uti Östersjöns norra del; på samma sätt