förekomma ett par arter vintertid vid Nordsjön och vestra Europa (45—50°), men vid linien D tidigast uti Grekland (37°), Följaktligen beror utsträckningen af artens olika vägar icke deraf, att flyttningstågen nödvändigtvis skola uppnå samma breddgrad, utan foglarne stanna längs bvarje väg der vilkoren för en öfvervintring uppfyllas, vare sig att orten ligger mer eller mindre fjerran från häckningsplatsen. Emot de nu gjorda slutsatserna kan invändas, att de icke öfverallt äro tillämpliga såsom förklaringsgrund för de uppgifna arternas flyttningar, ty icke alla hafsvikar och större flodmynningar liafva den anförda verkan att uppfånga en förbistrykande väg. Exempelvis komma arterna knappast någonsin om våren inåt Bottniska viken, ehuru denna fortgår i en för flyttningen naturlig riktning mot norden, och den af foglarne följda vägen C åter böjer sig emot öster. Lika sällan komma arterna om våren vid linien D från Grekland inåt Adriatiska hafvet, eller från Svarta hafvet uppför Donau. Icke heller känner man, att arterna om hösten skulle afvika från linien C och färdas uppför Petschora eller från Östersjön inåt Weichsel och Oder. Regeln för de nu i fråga varande arterna torde vara O O den, att en afvikelse sker blott i fall arten derigeuom under vårflyttningen kan komma till ett land der förhållandena tillåta den att fortplanta sig, om hösten åter till ett område hvarest den antingen kan öfvervintra (Da, E), eller hvarifrån den utan omgångar kan komma vidare till nå- O O gon lämpligare kusttrakt. Lappmarken torde nemligen icke lämpa sig för dessa arter till häckningsort, åtminstone ej dess från hafvet aflägsna inre delar, till hvilka foglarne skulle komma, om de toge vägen inåt Bottniska viken. Icke heller kunde de med lätthet söka sig från Petschoras källor till andra vattendrag och kuster, ehuru de visserligen vore tvungna dertill, om en långsträckt hafsvik vid dess mynning hade ledt dem hit. Huruvida någon af de nu i fråga varande arterna på något bestämdt ställe flyttar inåt