alltså åter endast undantagsvis vid de sista vinterstationerna. De arter slutligen, som passera ännu längre (va-darne), flytta från britiska öarne till Frankrike, men kunna anlända till samma kuster också från Nordsjöns södra kust CB); i detta fall flytta de ostridigt längs en gemensam li-nie till vestra Europa. Men derförinnan afger linien C den temligen talrikt besökta grenen Ca; här färdas nemligen endast eller åtminstone företrädesvis foglar från linien C. Hela denna mängd iudivider ledes derigeuom till andra vinterstationer (Medelhafvet) än de foglar, som färdas längs B (kusterne af Atlantiska hafvet). I verkligheten kommer således från C till B endast det antal, som icke tager af längs Ca, alltså åter blott en bråkdel af det hela. Ett dylikt förhållande eger rum också längs de öfriga vägarne. Li-nierna Ca och D kunna möjligen vexla iudivider uti mellersta delen af Medelhafvet, men göra det sannolikt blott i ringa mon, emedan de arter, som passera D, enligt regeln öfvervintra i de ostligaste delarne eller fortsätta längs Nilen. Det är ännu ej utredt om linierna E ocli F kunna sammanträffa uti Mongoliet; om så sker, händer det dock först vid vägarnes slutpunkter. Linien G slutligen kommer att fortlöpa tillsammans med F likasom B med C. Dere-mot kan emellan G och O en jemförelse lika litet komma i fråga, som emellan B och A, ehuru de geografiskt sammanfalla till vissa delar. På detta sätt förvandlas vägarnes inbördes beröring till en obetydlighet, så snart sjelfva fogelarternas förhållande afses, icke blott de geografiskt uppdragna liniernas. Flyttningsvägarne för de undersökta enskilda arterna förlöpa enligt regeln isolerade från hvarandra; de sammanträffa på sin höjd blott i vissa delar af hvarje arts häckningsområde eller vinterstationer, hvarest individantalet nonnalt blifvit redu-ceradt derigenom, att en del redan stannat. Fasthåller man nu satsen, att hvarje af de undersökta arterna befunnits flytta längs bestämda vägar, hvilka en-