hösten tränga på norska och holländska kusterna, men sträfva från sydfinska kusten utåt midten af viken. De flytta der-före om hösten närmare de förra, men längre ut från de senare kusterna. Om våren är förhållandet motsatt; de sträfva nu från holländska samt norska landet och färdas längre utåt hafvet, ehuru längs kusterna, men tränga upp närmare finska landet. Svårigheten att komma åt samt iakttaga foglarne under deras färd är större längre utåt hafvet än närmare land och åstadkommer nu, att de under den ena årstiden observeras, men under den andra förbises, ehuru de hvardera gången passera förbi. Förklaringen bekräftas deraf, att arter som flytta i sådan mängd, att de under ingendera årstiden gerna kunnat undgå uppmärksamheten på en ort, t. ex. Anser bernicla vid norska kusten, i sjelfva verket iakttagas om hösten närmare land, om våren åter längre ut till hafs (se ofvan). Denna tolkning af fakta synes af flere skäl vara fullt berättigad, särdeles om man ihogkommer hvilka ofantliga massor af flyttfog-lar vår och höst färdas längs de angifna kusterna, utan att i mörkret kunna urskiljas, men likvisst förrådande sin närvaro genom lätet och ljudet af de flygande skarorna; i sjefva verket har man ännu icke kunnat kontrollera hvilka alla arter här passera, åtminstone ej vid finska kusten. Då en fogelarts flyttningsvägar sålunda äro isolerade från hvarandra, kan ett utbyte af individer icke komma i fråga dem emellan, utan enhvar besökes af det antal, som engång gett sig in på densamma. Häri ligger grunden för artens talrikhet på skilda orter. Betraktar man en flyttningsväg till en början såsom en enkel bana, måste totalantalet af individer förblifva ungefär detsamma längs dess hela förlopp *) och aftaga först med de tidigaste vin- *) Härvid förbises naturligtvis den ständiga förminskning hvarje art under årets lopp lider derigenom, att en mängd individer falla offer för rofdjur och jagt, hvaraf förorsakas att totalantalet om våren alltid är mindre än om hösten.