terstationerna, tills arten alldeles upphör att visa sig. Denna konstanta mängd vid hvarje linie beror hufvudsakligen af tvenne faktorer: artens talrikhet på stället, från hvilket vägen leder, och hvarje linies lämplighet för de resp. arterna. Följaktligen komma arterna att saknas längs alla vägar, vid hvilkas begynnelse fogeln icke häckar eller el-jes förekommer. Af sådan anledning skall man förgäfves (vilsekomma individer oberäknade) söka efter t. ex. den genuint Spetsbergska Anser brachyrhynchus uti andra delar af verlden än de länder, som ligga invid flyttningslinien B *). Likaså förekomma Larus eburneus och Mergulus alle blott vid vägar, som leda från Ishafvets vestra delar mot Atlantiska oceanen, men icke ostligare. Anser bernicla och leucopsis förhålla sig analogt, men förekomma på sätt och vis äfven ostligare i form af vikarierande underarter, hvilka å sin sida icke häcka eller flytta längs de vestra vägar-ne. Anser hyperboreus förekommer hufvudsakligen längs de ostligare, men aldrig så långt vesterut som vid linierna B och A, icke heller Cygnvs minor och Anser ruficollis. Om deremot en art häckar mindre talrikt vid en isolerad vägs ändpunkt, så uppträder den också fåtaligt längs lini-en, finnes arten i mängd, så blir den under flyttningarna talrik, hvarpå tab. III lemnar flere exempel. Likaså om en art flyttar fåtaligt vid en gren af någon linie, t. ex. vid någon afsides punkt af sydöstra Östersjön, kan den ej heller förekomma annat än fåtaligt vid de dit utmynnande floderna, i fall den ens härifrån skulle draga sig inåt land. — Leda slutligen flere vägar från ett sammanhängande område, der en art häckar, kan den förekomma olika talrikt, beroende af alla mer eller mindre komplice-x-ade omständigheter, hvilka ofvan blifvit anmärkta såsom *) De uppgifna fynden vid Petersburg och i Genfer-dalen synas derföre bero på oriktig bestämning. Hvad man äter menar med den A. brachyrhynchus, som uppgifves vara funnen uti Indien (enl. Jerdon) har förf. svårt att föreställa sig.